Jag blir mer och mer påmind om att ingenting är konstant. Ett lätt exempel är att jag alltid har gillat hösten, fått ångest på våren, hatkärlek till svettningarna på sommaren och garanterat en långvarig trötthet på vintern. Men i år var det helt annorlunda. Våren gav mig ingen direkt ångest. Sommaren var fantastisk och allt jag ville var att känna varenda solstråles värme på mig. Jämt. Hösten var inte lika vacker som förr och känslan av ro bytes ut mot rastlöshet.

Och sist men inte minst vinter, den förvånande mig mest. Den har aldrig varit så vacker som nu. Så fridfull och så sagolik. Fast på riktigt. Vitt och glittrig snö som knastrar under fossingarna. Lager på lager för att klara av att vara ute i 10 minuter och rosiga, stickiga små köttbullskinder. Men jag har varit leende ändå (även när flingorna har piskats i ansiktet och mascaran har runnit). Vi får väl se om jag ser det fina i den gråa slasken som kan (kanske) dyka upp. Hehe.

Men som sagt, förrut tyngdes mitt hjärta av att ingenting är konstant (mer eller mindre, man kan ju ta detta hundra ggr längre med universum...m.m.) men nu tycket jag det är lite intressant. Vad mer kommer jag börja tycka om...? Vad kommer vara nytt? Vad ger mig värme i hjärtat när allt annat fryser..?

Den som lever får se. Puss.