Jag ville bjuda på färg en dag när jag var trött på vinterheten. När allt är vitt och alla bär svart och man vet knappt hur solens strålar känns. Ja ni vet då, då kände jag för gul ögonskugga, regnbågsfärgad tröja och lite skojiga naglar.

Nu känner jag mig inte lika färgglad. Lite mer förvirrad. En anledning är att man känner sig instängd utomhus. den tjocka, tjocka 'mulheten' som inte släpper in solens strålar och snön som ligger och omringar en. En annan anledning är att det ska vara så krångligt att få tag på kurslitteraturen på universitetet. Fler finns det. Jag vill inte att spöken ska komma och krångla. Ingen ska leka med mitt hjärta. Varken nya eller gamla sådana.

Men jag antar, eller jag vet, att jag bara bör ta ett djupt andetag, le och se det fina som finns. Alla fina som finns och det fina i mig. Vara tacksam. Som man glömmer så lätt. Men jag är tacksam.

Tack för att jag är jag.