<3

Min fot lever. Lite blå, lite svullen men viftar ändå. Så jag är tacksam. Det hade kunnat vara värre.
Värre med livet överhuvudtaget. Nog finns det brister. Brist på sömn, säkerhet, mat och känslan av att veta. Men livet känns, det rör sig. Och dagarna hinner inte med. Det är en mäktig känsla. När man skulle kunna tänka sig att ta det lugnt men sen ler. Och tänker att äsch, det löser sig ändå.

Och det gör det. Lugnet kommer alltid ikapp men jag ska passar på att njuta när det rör sig. Om det så handlar om mycket jobb, mycket skola, vänner eller annat fint i livet. Som finns. Vissa lyfter en utan att veta om det. En av mycket fint som finns som inte syns. Sweet dreams, angels.