Vissa stunder här i livet är ju helt fantastiska. och ironiska. Och allt däremellan. Igår låg jag och hade sjuktjävla mycket ångest. Ond, ond livsångest. När Man ligger som fastklistrad i sängen och utmattad. Man både känner och hör hjärtat dunkar i hundraåttio. Hela sängen dunkar av panik. Man svettas och stressar och ligger alldeles blixtstilla. Det var tungt.

Jag hade dessutom kvällen innan varit igång från klockan 10 och hunnit vara på universitetet, jobbet, personalmiddag, studentfest och sedan gått och lagt mig med ett leende på läpparna. Snacka om att jag blev förvånad dagen efter när jag inte längre ville vara jag för fem öre. Snacka om hårdkraschning.

Dock runt 20.00 började mitt destruktiva mini-me tröttna och jag räddades av en fin kväll med dans och kramar med Johanna. Somnade än en gång leendes. Men visst förstår ni om rädslan om ångesten dök upp imorse igen. Somnandes nöjd garanterar antagligen ingenting. Som tur var, har ångestkänslorna inte dykt upp igen. Utan jag fick chansen att känna på våren och solen på Emelies takterrass, promenera och lukta på våren och pulla i mig polkaglass. En sådan helg, en sådan helg.

Flickans humör, känslor och tankar - Ja, de går upp och ner, som en riktig berg- och dalbana.
Bäst att vara extra medveten och tacksam för de positiva känslorna.