Hoho.
Ibland tror jag nog att jag är lite av en seriekaraktär. Minsann. Hur, kan man ju undra då? Jag viftar lite väl ofta på händerna, säger lite väl knasiga saker och snubblar var och varannan minut. Som idag t.ex. så blev jag skjutsad på en cykel. Satt framtill på cykeln kände mig som ett småballt barn. Typ. (Gnydde lite oroat i olika svängar när snön bromsade in lite väl. Men cykelföraren hade koll på läget. Utan mina små ljud). Nåväl, med den vanliga turen som jag har så åker det  s j ä l v k l a r t  förbi en polisbil. Kanske ignorerar dom oss. Nej, moraltanter som de är (hehe) så tutar de såklart.

Så Julia, vars hjärta stannat lite lätt för att låtsas vara osynlig, blir livrädd (speciellt tanken på böter...) och flyger av cykel. I farten. Och jag föll ner. Hehe. Duns! Rakt ner i snön. Och pep... Av skratt. Haha. Undrar hur polisernas reaktioner på det kan ha varit? Till och med jag hade velat sett hur det såg ut.

Oh well, jag är ju ganska van vid det här laget. Faller dit och hit på alla möjliga tokiga sätt. Så för att vara alldeles positiv om det (och alltså kväva känslan av pinsamhet inombords) så kan det anses en aning charmigt. Och om inte det, så minns man ju mig mer eller mindre. Yeah. Good mondaymorning.

Haha.
Boom ;)