Tänka sig att ord kan vara så viktiga ibland. Man behöver verkligen höra dom. Se dom i skrift och säga dom. De viktiga orden. Det som får en lugn. En glad och lycklig. Eller bara sanningen i vitögat så att man växer. Kommunikation är viktigt i livet.

Och ibland känner jag att jag inte ens vill ha med ord att göra. Jag vill bara ta det som det kommer. Så kommer orden sedan. Bara njuta av det roliga först. Se vad som händer. Inte orden om för alltid, nu, jämt, vi. De kan vänta.

Jag antar att jag har en slags hatkärlek till ord.
Antagligen beror från person till person.

Som om den man vill ska säga det, man vill höra
är det någon annan som säger, är då det man inte vill höra.

Hm.